m.w.i.a.b.

Ibland så får jag så kallade ryck. Idag fick jag det. Har inte tränat på evigheters evighet, flera månader menar jag med det, så jag kände att det var dags. På med träningskläderna och ut i springspåret. Det kan väl inte vara en så stor utmaning. Jag menar, jag har ju tränat hela livet och alltid kunnat springa. Konditionen, den ligger säkert där inne i kroppen någonstans och bara väntar på att visa vad den går för. HA HA HA! Ett STORT skämt. Jag var heeelt död efter en kilometer. I snigelfart slingrade jag mig fram på trottoaren och det ända jag kunde tänka på att den ända jag ville var att vända om och gå hem. Värsta fysiska samt psykiska utmaningen jag vart med om på ett tag. Men jag bestämde mig i alla fall för att slutföra allting någorlunda ordentligt och väl hemma däckade jag, minst sagt, så fort jag klev innanför dörren. Mitt hjärta dunkade, och blodet i kroppen pumpades runt i minst 110 km/h. Kändes helt ärligt som att jag skulle kollapsa där på golvet. Svetten rann och jag gjorde säkert av med en liter svett under hela joggingturen. Nej, jag får ta och ta tag i mig själv och börja träna mer så jag slipper känna mig så svag som jag faktiskt är just nu. Hade en svag förhoppning att den vegetarianska maten skulle kunna hjälpa mig en bit på fitness vägen men tydligen inte. Man måste tydligen träna för att bli stark också. Det går inte bara att äta spenat. Synd är det. Äta är mycket roligare än att träna. Har endel planer på hur det där med träningen ska gå till men just nu fokuserar jag på annat.